The Sandahl Story

Vilda tankar föddes en ljummen junimorgon på Falsterbohus. Det var för länge sedan, 1962 närmare bestämt.

”Jag ska göra mig själv odödlig”, muttrar den unge hovmästaren Eric Maurice Sandahl, mest för sig själv men också med adress till den i sängen intill sovande kollegan.

”Jag ska instifta ett pris, som kommer att ära mitt namn över hela jorden. The Sandahl Noble Price. Vakna, Pluto! Du ska skriva statuter och hjälpa till.”

Scenen utspelar sig på Falsterbohus, i ett rum för tjänstgörande hovmästare, där den halvsovande kollegan försöker med grötig röst: ”Ett. Du kan inte kalla de Noble Price, det är upptaget. Två. Du måste ha ett pris att dela ut. Tre. Det kostar pengar och måste administreras.”

Kollegan i sängen tycker att han lyckats krossa projektet i sin linda. Men Sandahl själv bara log. ”Du tror inte på projektet, men jag har verkligen tänkt igenom det hela.”

Till kollegans förvåning trollar Sandahl fram en imponerande staty. En dansande kvinna på ett rytande lejon. Betitlad La Dance.

”Jag har köpt den på aktion i Skanör. Denna vackra pjäs ska bära mitt namn och bli det mest åtråvärda pris man kan få i vår bransch.”

Sakta och med stor vånda började kollegan inse att det var allvar. Motivet var visserligen egoistiskt och det låg alldeles säkert en önskan om revansch bakom. Möjligen hämnd.

Följande dag gick så Sandahl, nöjd och belåten, till Posten. Med sig hade han stadgarna som kollegan fantiserat ihop och bifogade generöst en nyöppnad bankbok med 25 kronor till grundplåt för täckande av juryns kostnader. Allt ordentligt emballerat och med adress Lidingö/Foresta.

Det konstituerande mötet ägde rum den 14 oktober 1962 i Club M på Foresta. Högst närva- rande var Curt I Blomberg, reklamchef Anders-Börje Larsson, restaurangchef Olle Lundblad, kökschef Karl-Gustav Adestam och årets pristagare Ulf von Roth.

Punkterna på dagordningen var, bland annat, att taga denna utmaning på fullaste allvar, skapa ett gastronomiskt pris och på så sätt göra verklighet av Sandahls pompösa tankar.

Dock med ett viktigt tillägg: Sandahl, som själv utnämnt sig till president i sin egen jury, skulle uteslutas på livstid.

Ingen i juryn skulle någonsin öppet berätta vem denne Sandahl var, eller vad han betytt i sammanhanget. Sandahl förklarades, av ett enhälligt möte, för okänd.

När man väl var överens om detta ödade juryns delegater av entusiasm och framtiden målades ut i klara, ljusa färger.

Först bestämdes menyn som skulle bestå av en inte allt för mättande förrätt följt av Sole au vin blanc, Puilly Fuissé inramat av Dry Martins och Avec. Möten skulle hållas två gånger årligen och interfolieras av Ständ Ordf lika ständiga rop på is och förfriskningar.

I stadgarna står det att juryn, förutom Ständ Ordf och årets pristagare, även ska bestå av en restaurangchef, en kökschef och en gastronomisk lekman. Lars Pluto Johannison var i det närmaste given som juryns restaurangchef; han hade ju varit på plats vid födelsen och betraktas följaktligen som ansvarsfull barnmorska.

Till Plutos uppgifter fogades en viktig ideologisk del. Efter sovjetrysk förebild, det här var långt före murens fall, ansågs Sandahl Foundation behöva en uttolkare av stadgar och syften. En ideolog. Ord som medbestämmande och demokrati hördes aldrig i dessa sammanhang.

Med Sandahl ur vägen påbörjades ett arbete som nu pågått i över 60 år, med samma fördelning i juryn och med samma inriktning och höga mål. Sedan 2020 har Daniel Crespi axlat chefsideologens mantel.

Född ur en vildhjärna, vårdad i kuvös av en ideolog och mångårig uppfostran av hängivna Ledamöter har M Sandahl Foundation varje år nöjet att presentera: Prix d ́Honneur pour l ́Encouragement de la Gastronomie eller på ren svenska La Dance.